vet ni va jag ha komi på? nää va sku ni he :P hehehhhee jå jag har vänner! riktiga vänner! jag minns i lågstadie, jag va ganska blyg då på ettan å tvåan å kanske till o me trean, jaamen då på ettan va de två flickor i skolan...en av dem går i min klass nu, och den andra gick i år ut nian. De lekte hästar i skogen eller va de nu lekte, jag minns inte. En dag hade jag ingen att vara med, så jag tänkte att jag sku gå och fråga dem om jag fick vara med, som sagt var jag blyg och var faktiskt nervös när jag gick mot dem. Jag tog mod till mej och frågade: Får jag leka med er? Svaret kom som ett slag mot mej NEJ! ingen hade nånsin sagt så ti mej förrut, mamma hade lärt mej "alla med i leken" jag skyndade mej tibaka ut från skogen med tårarna i halsen. Det va faktiskt hemskt :P  jaa åren gick och vi börja i trean, de va först då jag fick kontakt me dihe båda flickorna. Vi blev oskiljbara! De var mina två bästisar! när jag kom till femman och sexan kom jag på att man ska inte ha bästisar, man ska ha många bra kompisar i stället. Jag minns att en av mina bästisar skrev ett brev till mej, "jag vill inte vara bästis med dej mer" det tog så ont....i femman och sexan hade jag många BRA vänner. I sjuan gled en av mina bästa vänner bort från vårat "starka veikars-gäng" men vi fann varandra igen i slutet på åttan. På sjuan kände en av mina kompisar jätte många, tyckte jag. Men det var bara genom hennes fotboll. Jag hatar fotboll, eller hata är ett starkt ord, jag tyckte mindre bra om det^^ men tack vare min kompis och hennes fotboll så hade jag nog aldrig lärt känna några av mina nu närmaste vänner. På åttan lärde jag åxå känna Hankmoborna och smedsbybon och petsmobon bättre, och fann även där mycket bra vänner!
Från att ha varit den lilla blyga flickan, som inte vågade ta steget och fråga om hon fick vara med, till den jaa vad ska man säga wc-humoriga stora flickan (stor hmm...not) som jag är nu så har jag verkligen förändrats! TACK för det! Jag har inte nämnt några namn i min lilla berättelse och kommer inte heller att gör det. Ni som känner igen er så känner igen er :P Jag tror att jag verkligen behövde det här nejet från di här båda flickorna, annnars hade jag kanske inte blivit den jag är idag. Jag tror att jag kämpade mer efter det för att få vänner. Och det fick jag verkligen.  Haha jag är glad om nån orkar läsa genom detta, själv orkar jag inte ^^ hahahhaa, det enda jag vill ännu säga är att Tack mina kompisar både mina gamla från då vi va små och nu mina "nya" vänner från högstadie, det är ni som har gjort så jag har förändrats, till den bättre hoppas jag :D
förlåt så mycket om detta blev ett tort inlägg :P

Jag vill att ni mina kompisar ska veta att jag älskar er <3

//tårögda glada tacksamma PICKIS